Jag och mamma hoppade in i bilden tjugo i tio ungefär för att åka till Ljusdals kyrka och kolla när Josefin konfimerade sig.
Det blev inte riktigt så.
Vi kom fram, jag börja se folk. Alla gick upp mot kyrkan, även vi.
Det kändes som att benen inte ville bära mig. Det gick inte, jag kunde inte. Klarade inte av det.
Mamma och jag satte och och åt en glass för att se hur jag kände efter men det gick inte.
Vi smög tillbaka till bilen och började åka.
Jag började gråta. Tårarna forsade ner tills vi kom hem till Ramsjö.
 - Jag vill bara veta varför jag mår såhära.
Jag klarade inte av att följa med Rebecka på hennes första ultraljud, jag klarade inte av att följa med klassen till London heller.
Nu klarade jag inte ens av att gå in i en fucking kyrka och kolla när de konfimerade sig..

Jag känner mig som en värdelös vän. Jag vill faan bara kunna finns där för mina vänner!
Jag älskar dom så otroligt mycket att jag inte kan förklara med ord. Det gör ont att veta att jag inte ens klarar av att finnas där och vara med om allt de gör.

Mamma och jag stannade och tankade hemma i Ramsjö, vi stack vidare till Erikslund.
Det var precis vad jag behövde, fick träffa kusin och så! Fick träffa min älskade Vickis också som jag har saknat så fruktansvärt.

Nu vill jag må bra, vill kunna åka iväg och bara umgås med de som betyder något för mig.
Jag har tryggheten här hemma med min familj men jag klarar mig inte utan mina vänner.