tokanders,

Imorse när jag vaknade så gjorde jag mig iordning å klev in i bilen med mamma för att åka till hudik, jag trodde de skulle gå bra men så fel man kan ha. Börja gråta bara efter ett par minuter å grina hela vägen till ljusdal där jag fick be mamma svänga in hon syrran så ja fick gå på toa å samla mig.
Jag klarar inte av när folk dör, jag kan gråta om folk jag aldrig träffat dör just för att döden är jag så jävla rädd för, jag vill inte hamna där och vill heller inte att nån annan ska behöva de.

- Att du Anders stack i förtid gjorde ju inte saken bättre, jag klarar inte sånt här! Jag minns inte första gången jag träffade dig ens, du har liksom alltid varit där sen man flytta in på elevhemmet.
Du sa jämt "Heeej Emma" så svarade jag jämt "Heej Anders" du log och var alltid glad! Det spelade ingen roll om du var i eller utanför bilden, man såg att de var där du trivdes.
Du levde i den, dog även i den. 

Jag kände dig egentligen inte bra men du är liksom tokanders, alla våran goa tokanders♥
Jag kommer aldrig glömma dig, jag kommer fortsätta sakna dig tills vi ses igen!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Tack för din kommentar!