Jag vet inte än hur jag ska göra.
Jag klarade inte detta själv, en av mina bästa kompisar frågade om jag villa följa med på hennes första ultraljud, självklart att jag ville! Jag blev fan rörd när hon frågade mig men jag klarade inte av det.
Vi ska till London med klassen men jag har till och med sakt nej till det.
Ett nytt land, sista resan med klassen innan vi delar på oss. Jag vill inte se tillbaka och ångra valet jag gjort.
Men jag vet inte hur jag ska göra, vi ska prata med doktorn på tisdag men då är London redan försent eftersom de åker på söndag natt och kommer fram på måndag morgon. 
Får se hur vi ska lösa detta.
Panikångest kan kasta sig i väggen.

Panik och Ångest.
Även när jag inte har/får panik så har jag fortfarande ångesten kvar och rädslan för att få panikattackerna igen.
"dom går över ganska snabbt ju" , ja det gör dom men jag klarar inte av det själv. Tryggheten jag får när jag är hemma, när jag är med mina föräldrar och mina syskon.
Jag behöver den.

Jag ville klara av dethär själv men jag kan inte, jag klarar inte av det och nu börjar jag gråta(Y) toppen är just vad jag mår nu...

Punkt och slut :D
skriver mer sen
<3