Hej Jag heter Emma, 16 år från en by utan särskilt många invånare.
Varje dag börjar på samma sätt. Jag kliver upp, tar min medicin och sen är det bara att dra på ett leende på läpparna, ta med min positiva inställning (som jag inte försöker glömma) och ta dagen som den kommer.
- I mer eller mindre sex månader så har jag haft panikånget. Jag hatar tabletter, om jag får ont i huvet så lägger jag mig hellre och vilar än att ta alvedon/ipren.
Nu har jag accepterat att jag behöver min medicin för att kunna ta mig upp på benen igen, jag kan inte klara detta själv.

Panikångesten satte stopp för mycket men jag är den jag är. En gång lever man så jag känner att jag tänker försöka göra det bästa av situvationen.
- Början var värst!
Du känner att du inte kan andas, du drar efter luft så pass hettsigt att du börjar hyperventilera.
Paniken kommer krypandes och hjärtat börjar slå mycket hårdare och snabbare. Det är nästan så att man ser utanpå kläderna hur hårt det slår.
Du tappar kontrollera över det som händer och snart sitter du där med andan i halsen, hjärtat nästan utanför och med en kropp som skakar häftigt.
Att gråta gör inget. Det går inte att stoppa tårarna när dom väl väljer att glida ner längst din kind.

Det är jobbigt både psykiskt och fysiskt men av egen erfarenhet så kan jag berätta.. Det blir bättre!
Ta imot hjälp, låt omgivningen få bry sig om dig. Du är inte ensam!