Det känns som att Gud straffar mig.
Om jag inte mår dåligt psykiskt så är de fysiskt, de enda jag vill är att kunna leva mitt liv fullt ut.
Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och behöva ångra saker som jag aldrig gjorde men just nu (har varit så ett bra tag nu) så känner jag mig så jävla begränsad.

- Att kliva upp ur sängen varje morgon skapar en rädsla i sig, jag är rädd för att känna mig så pass yr att jag inte kan stå utan stöd eller att behöva känna paniken smyga sig på mig igen.
Varje dag är en kamp i sig, att åka fram på affärn eller bara en så enkel sak som att gå och hämta posten är svårt vissa dagar.
Benen vill inte bära mig.
Ibland när jag bestämt mig för något, som när jag gick på gymnasiet i ljusdal tillexempel. Jag klev upp och gjorde mig klar, skulle precis kliva ut ur korridoren där jag bodde på elevhemmet. Jag kom inte längre, benen ville inte bära mig. Jag stog fast frusen i dörröppningen en stund tills jag gav upp, jag gick tillbaka till mitt rum (min trygghet) och la mig i sängen med tårarna som rullade ner längst mina kinder.
Vissa dagar är bättre dock, en annan gång när jag skulle till skolan så satte jag handen på handtaget och skulle precis öppna dörren men de gick inte. Allt stog stilla, jag kunde inte röra mig men jag kämpade mig igenom det. Jag stod kvar där ett tag och tillslut kunde jag öppna dörren, jag gick på skolan trotts att jag hade ont i magen på grund av ångesten men de handlar inte om det. Det handlar om att jag klarade det.

Men endå, jag vill kunna kliva upp på morgonen utan att behöva känna rädsla för vad som kan hända. Jag vill kunna vara spontan och hitta på saker utan att behöva tänka två gånger.

Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg fram,