Under de senaste dagarna så har yrseln varit ett faktum, det vart värre i förrgår och igår var den inte bättre.
 När kvällen kom så snurrade det till. jag fick lägga mig i sängen.  Jag satte mig upp, inget av de föremålen som jag försökte att fästa blicken på stod still, allt snurrade.
 Mamma fanns med i telefonen och stöttade mig, hon försäkrade mig om att hon fanns där och att jag kunde ringa när som helst, hon skulle hämta mig på en gång om det behövdes. Hon är en klippa min mamma och jag älskar henne.
 
Två gånger fick Mattias hjälpa mig till och från toaletten, därefter gjorde han iordning kvällsfika till mig som jag fick äta i sängen.
Jag kunde verkligen inte stå, denna gången kunde jag inte ens krypa.
 Efter sista toalettbesöket så gick vi och lade oss, tårarna sprutade men Mattias höll min hand, påminde mig om att andas och att ta det lugnt. Jag var så rädd, rädd för att hamna där jag var förut, rädd för att ångesten ska ta över igen.
Det är en så obeskrivligt äcklig känsla av att inte våga slappna av, rädd för att man ska somna och aldrig vakna.

 Han kramade min hand extra hårt och strök mig över kinden, torkade mina tårarna och sade att han älskar mig.
 Jag kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig, han är verkligen den finaste som finns och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Du är det bästa som har hänt mig Mattias Lundén!❤