Jag känner att jag vill blogga men jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Jag mår inte bra alls idag, jag känner mig alldeles tom och hjälplös. Jag har ont i magen och gråter, vill bara få må riktigt riktigt bra.

Ni får leva med en gammal bild på mig för jag e så jävla risig just nu. Jag orkar inte vara sjuk..
- När jag mår dåligt psykiskt så känns det fysiskt men när jag mår dåligt fysiskt så tar det fram det psykiska, med det vill jag säga att det blev jättejobbigt inatt. Jag kände verkligen att det var något som var på väg så jag pratade med Mattias eftersom han alltid kan lugna mig och få mig på andra tankar. Det var jobbigt men med hans hjälp så gick denna ångestattacken ganska bra.  Allt är så mycket lättare med dig vid min sida.

Din ångest kommer inte bara att försvinna, Det första du måste göra är faktiskt att acceptera ditt mående och tillåta dig själv att känna allt som du känner. Det är okej att må dåligt och det är okej att gråta.
När man sitter där med andan i halsen och känner hur ångesten smyger sig fram så gäller det att inte tänka alla skrämmande tankar, att tänka på allt man tror skulle kunna hända triggar bara paniken mer.   
- Omringa dig med bra människor.  Jag insåg vilka som verkligen var mina äkta vänner när mina ångestproblem började och det gäller att verkligen ta reda på det och ta vara på dom som står dig nära och kan hjälpa dig. 
Ångest är ingen lätt kamp. Att kämpa mot sig själv och sina egna tankar och känslor är inte lätt så våga fråga om hjälp och tillåt dig själv att ta emot hjälpen.

Jag kan jämföra mig själv med en fågel. Som en fågel i bur,
jag röra mig men jag kan inte veckla ut mina vingar.

---

Jag måste slå mig fri från mina egna tankar och mina egna rädslor. Jag är den enda som kan rädda mig från mig själv. Med stöd från dom jag älskar så vet jag att jag kan klara detta men
det är så lätt att låta tankarna ta över när mörkret faller..
- De gäller att se alla dom små framsteg som man gjort, de gäller att lägga märke till allt man lyckats med.
Mina "framsteg" kan jämföras med små rutiner ur andra människors vardag men ett litet steg för någon annan är ett stort steg för mig och ett steg i rätt riktning att bli fri från min ångest så också jag kan flyga.

Jag är så otroligt stolt över mig själv, tre nätter har jag sovit hos Mattias.
Alla andra gånger så har mamma följt med ner och sovit hos min syster men denna gången skjutsade hon ner mig och sen åkte hon hem igen. Jag är så glad att de gick så pass bra som de gjorde, jag mår så bra med Mattias och jag älskar att vara hos honom, känner mig som hemma där!

- Igår fick jag en fråga på http://ask.fm/forskalle som löd såhär, 

Har din såkallade panikångest blivit bättre?
- "såkallade" ?! jag får känslan av att du inte tror att jag har problem med panikångest?
Jag blir faktiskt riktigt ledsen när någon tror att jag ljuger om detta. Varför skulle jag ljuga?
Jag är väldigt öppen om mina problem med panikångesten just för att jag vill att folk ska förstå varför jag är som jag är. För oss som är i detta är det svårt att förklara och för dom som inte är i detta är det svårt att förstå. Jag får gå imot mig själv, det sitter i huvet. Mitt psyke är inte bra, de har blivit bättre och jag har lärt mig att kontrollera det lättare men de finns gånger då mina panikattacker kommer tillbaka lika starka och hemska som i början och sen mormor dog har det blivit värre men nu börjar de äntligen gå åt rätt håll igen, med stöd från mina nära och kära + att jag går och pratar på bup så har det blivit bättre, än är jag inte okej men det har blivit bättre. 

Jag har fler "bra" dagar nu för tiden men bara för att ni kan se mig skratta och vara glad då och då så betyder inte det att jag ljuger om mitt mående?

Sitter i ljusdal hos hjärtat, vi har precis ätit så både han, jag och Linus sitter vid en varsin dator och nördar lite! Jag ska alldeles strax ta och leta upp en bra film som vi kan mysa ner oss och kolla på. :)

Ångesten är lite upp och ner just nu, jag grinade hela kvällen igår och hade jätte ont i magen imorse men jag ville verkligen träffa Mattias och ja vet att om jag hade bestämt mig för att stanna hemma då hade ja fortfarande grina. Även fast ångesten är väldigt jobbig många gånger så mår jag endå bättre när jag får vara här,
älskar att somna i Mattias armar.

När vi satte oss ner och började prata på bup så började tårarna komma en efter en och de fortsatte så tills vi var klara. Mamma stack till Jessica och jag stack till Mattias, han kramade om mig och det gick bra men sen frågade han hur de hade gått idag och då berättade jag som det var. Han höll om om mig och pussade mig i pannan och då kunde jag inte hålla mig, tårarna spruta och de fortsatte dom och göra hela tiden jag var där och sen en bra stund i bilen påvägen hem. - Jag grinade så att Mattias fina mamma också börja gråta för att hon tyckte så synd om mig, hon kramade om mig så vi grinade båda två. Men de va skönt att få träffa dom!

Jag köpte iallafall en kalender idag(satte mig och hjärtat på framsidan) och sen hade jag och Mattias även alla ♥-ans dag så ja fick massa gotta och det fick även han + en nalle och ett kort,
Mina ögon är alldeles röda och dom gör så ont, har grinat så mycket idag.

När är det min tur att få må bra?
Jag orkar inte med all ångest som jag har, jag får dåligt samvete hela tiden över att jag är som jag är för jag känner mig hela tiden som en börda och jag är så rädd att förlora mina nära och kära. Jag är svår att ha och göra med, jag är krånglig och det vet jag. Ibland står jag inte ut med mig själv så jag undrar, hur länge till ska dom jag bryr mig om orka med mig? Det låter säkert egoistiskt men de är så jag tänker.

Jag har inte skrivit idag för ja har inte mått bra, har inte mått bra.
Jag har inte riktigt varit mig själv sen jag höjde medicinen så ja skrev till min kurator så hon kan höra av sig till doktorn jag brukar ha och se va han tycker om att ja ska minska igen. Det vill iallafall jag för jag gråter heela tiden. Jag känner mig konstig jag kan inte riktigt sätta ord på det men jag är verkligen inte som jag ska.

Jag tänkte skriva om min ångest.
Då: I början kunde jag inte duscha. När vattnet nådde min kropp kändes de som om någon försökte strypa mig, jag fick ingen luft och allt kändes äckligt och jag ville springa för livet. Jag kunde inte borsta mina tänder för de kändes som jag skulle spy, de kändes som jag kvävdes.
Jag kunde inte kolla på tv, jag blev yr och kunde inte fästa blicken, jag sov en större del av dagarna. Jag sov mellan mamma och pappa för när mina ångestattacker kom så fick dom hålla om mig båda två och prata/sjunga med mig för att få mig på andra tankar. Allt kändes så långt borta, jag gick inte dom sista månaderna av 9an. Jag var yr sörre delen av dagarna och låg ner mestadels.

Nu: Jag åker inte tåg eller buss, sådant som människor överallt gör dagligen de kan inte jag göra, jag kan inte ens tänka tanken. Jag kämpar dagligen med att försöka stå imot min ångest men det är inte lätt, jag vägrar ge upp och jag tänker fortsätta kämpa mig igenom detta men jag känner mig så hopplös ibland och de känns som många springer genom livet med ett leende på läpparna medans jag står still och drunknar i mina tårar. Att gå utanför dörren är svårt många gånger men ibland så lyckas jag ta mig härifrån, det är inte ofta nu men det händer. ja har med eller mindre ont i magen varje dag och  jag känner mig så begränsad på så jävla många sätt.
Jag har inte kontakt med många vänner längre heller, många förstår inte hur jag mår eller så blir som less på att aldrig kunna träffa mig men de är så. Jag är en svår människa att ha och göra med.

Inatt när jag skulle sova så kändes de som om någon tryck på mitt bröst och upp mot min hals, fick svårt att andas, ont i magen och sen började hjärtklappningarna.
- Efter ett fåtal timmars sömn så vaknade jag imorse och gjorde mig iordning, jag hade fortfarande ont i magen men kämpade vidare och hoppade in i bilen med mamma.. Tårarna börja trycka på tills jag inte kunde hålla dom inne längre men jag fortsatte att kämpa, vi kom fram till bup och där började tårarna igen men de kändes bättre efteråt. 

Efter bup så stack jag till mattias, alltid lika trevligt att åka till han för han och hans familj får mig att känna mig så välkommen♥  Vi myste och kollade på tv, kvällen fortsatte med att han lagade mat(bilden) och sen satt vi och kollade på massa bilder från när han och hans syskon var mindre haha så jäävla söta!

Förlåt.
Jag ber ofta om ursäkt. Jag ber om ursäkt för att jag är som jag är, jag är rädd att dom som jag bryr mig om ska tycka jag är en börda precis som jag själv tycker att jag är.

De är svårt för de som lever i detta att förklara och det är svårt för de utanför att förstå, jag umgås inte med många längre på grund av detta. Ibland kommer jag knappt ur sängen och därför är ja rädd att förlora dom som jag har som faktiskt står ut med mig och förstår eller åtminstonde försöker förstå. Ni är guld värda♥