Två mobilbilder från idag. // Black and white.
 Ångesten har gjort sig påmind hela helgen, speciellt i söndags då jag kände mig yr, ostadig och allmänt knepig. Jag kände att jag verkligen behövde sova ut för att sen kunna ta nya tag så igår var jag faktiskt hemma från skolan. 
  Imorse var jag väldigt kluven över om jag skulle gå eller inte då mitt mående fortfarande inte kändes helt okej, jag gjorde iallafall ett försök och det gick väldigt bra. Jag har en så underbara människor kring mig på skolan som förgyller min tid där och tack vare dom så har dagen gått väldigt bra! :)

Nu ska jag krypa ner i ett varmt bad innan det är dags att gosa ner sig famför tvn med han jag älskar mest!♥

Gårdagen spenderades hemma med korsord och tvserier och mys. Jag började gråta och grinade i flera timmar igårkväll, har grinat i flera timmar även idag. Jag kan inte sluta. Nu har jag inte grinat på över två timmar dock, Wiho!  
 Hatar när mörkret och tystnaden tar över, tankarna kommer i samma stund som mörkret faller och jag kan inte slappna av. Oron smyger sig fram och gnager sig fast.
 
 Just nu dunkar jag musik och sjunger/skriker, vill hitta på något men vet inte om psyket tillåter det. Jag känner mig så tom och trött.

Jag och hjärtat är tillbaka i Ljusdal över helgen.
 Jag vet inte vad som står på med något stämmer inte, har haft ont i magen på grund av ångesten i stort sett hela dagen. Är jätteglad till och från med sen känner jag mig orolig, ledsen, ostadig och yrslig. 
 Hatar rädslan av att inte veta vad som står på.

 Jag kan inte ens förklara hur glad jag är att jag har Mattias vid min sida, speciellt vid tillfällen som dessa. Han får mig att känna mig så trygg och på nätterna brukar han hålla min hand när vi ska sova för att jag ska känna att han finns där.
   Ni kan inte ens tänka er hur mycket han har hjälpt och stöttat mig igenom allt detta. För mig finns bara du, Mattias.♥ ♥

I fredags ringde jag psykiatriska rådgivningen i Hudik. På grund av att min ångest har blivit värre på senaste tiden så ville jag prata med någon om mitt mående och om möjligheten att öka min medicin.
 Under fredagen fick jag prata med en sjuksköterska, han förklarade att han som sjuksköterska inte kunde säga hur jag skulle göra angående medicineringen men vi bestämde att jag skulle återkomma på måndag(idag).
 När jag hade vaknat imorse så ringde jag till psykiatrin, de ringde tillbaka nu under eftermiddagen, dock missade jag samtalet men de hade även skickat ett sms.
  
Efter mycket om och men så får jag höja min medicin från och med imorgon, jag håller alla tummar och tår för att jag ska få må bra så fort som möjligt, vill kunna leva mitt liv utan att ångesten ska behöva vara ett problem.

Några meter utanför huset kände jag att ångesten var påväg, fick ont i magen, gråten var nära och jag ville bara springa iväg och gömma mig någonstans. - Jag ringde mamma, hon skulle då ner till Ljusdal innom några timmar men bestämde sig i samma ögonblick som hon hörde hur dåligt jag mådde att hon skulle åka på en gång. Min fina, älskade mamma.

 Jag gick hem, lade mig i sängen och bröt ihop. Tårarna forsade tills att jag hörde att någon knackade på, Johanna kom in, kröp ner bakom mig och kramade mig, hon sade åt mig att ladda hem en film så att vi kunde kolla på den tillsammans för att få något annat att tänka på. 
 Jag och fina, goa, underbara Johanna kröp ner och kollade på Crossroads tills att mamma var framme. Tillsammans så åkte jag och mamma ner till Psykmottagningen, vi var inte ens säker på att dom skulle öppna då dom håller på att flytta psyk till Hudik.
 Receptionisten öppnade och lät mig träffa en karl som jobbar där, jättetrevlig var han och han har hört av sig till Hudiks mottagning så att jag ska få träffa en läkare, det kan ta lite tid så han skulle först och främst ordna så att någon av läkarna ringer mig snarast.
 
 Det har tidigare varit på tal att jag skulle höja min medicin men detta var i samband med mormors bortgång, det blev för mycket just då men eftersom att det faktistk har varit på tal tidigare så hoppas jag att vi kan lösa detta för såhär vill jag inte må.

Under de senaste dagarna så har yrseln varit ett faktum, det vart värre i förrgår och igår var den inte bättre.
 När kvällen kom så snurrade det till. jag fick lägga mig i sängen.  Jag satte mig upp, inget av de föremålen som jag försökte att fästa blicken på stod still, allt snurrade.
 Mamma fanns med i telefonen och stöttade mig, hon försäkrade mig om att hon fanns där och att jag kunde ringa när som helst, hon skulle hämta mig på en gång om det behövdes. Hon är en klippa min mamma och jag älskar henne.
 
Två gånger fick Mattias hjälpa mig till och från toaletten, därefter gjorde han iordning kvällsfika till mig som jag fick äta i sängen.
Jag kunde verkligen inte stå, denna gången kunde jag inte ens krypa.
 Efter sista toalettbesöket så gick vi och lade oss, tårarna sprutade men Mattias höll min hand, påminde mig om att andas och att ta det lugnt. Jag var så rädd, rädd för att hamna där jag var förut, rädd för att ångesten ska ta över igen.
Det är en så obeskrivligt äcklig känsla av att inte våga slappna av, rädd för att man ska somna och aldrig vakna.

 Han kramade min hand extra hårt och strök mig över kinden, torkade mina tårarna och sade att han älskar mig.
 Jag kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig, han är verkligen den finaste som finns och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Du är det bästa som har hänt mig Mattias Lundén!❤

Första skoldagen efter lovet, även sista för denna vecka.
 Jag åt lunch med några kompisar på skolan, kände mig väldigt snurrig men jag sade inget, jag kramade om allihopa och gick hemåt istället. Mamma fick hålla mig sällskap efter vägen, hon pratade med mig tills att jag var hemma igen. 
 
Väl hemma tog jag av mig kläderna, det kändes som att dom ströp mig. Med ett glas vatten bredvid mig så kröp jag ner i sängen, då börjades det..
Trycket över bröstet, svårigheten att andas, paniken, illamåndet, yrseln och tårarna.
  Än en gång ringde jag mamma. Yrseln var så pass kraftig att jag inte kunde gå, jag kunde varken sitta eller stå.  Jag behövde verkligen gå på toaletten men så fort jag satte mig upp så såg jag hur allt snurrade, jag kunde inte fästa blicken, ingenting stod stilla ändå.

 Tårarna sprutade och tvånget att gå på toaletten blev större, det fanns bara en utväg, jag fick krypa.
Krypandes på golvet med tårar som forsade och världens bästa mamma i telefon så kom jag till toaletten, tillbaka klarade jag av att gå, jag skyndade mig för att inte hinna ramla.
  1½ timme av panik, att känna sig så hjälplös och att känna hur man tappar kontrollen med vetskapen att man inte kan göra annat än att hålla ut, Det är en vidrig känsla som inte går att beskriva.
 
Att må dåligt tar så otroligt mycket på kraftern. När jag hade lugnat ner mig så var jag så trött, helt slut i kroppen. Jag slappnade av och sen vaknade jag nästan tre timmar senare.

Som jag skrev tidigare så var det meningen att jag skulle möta upp Johanna för att gymma.
 Fullt påklädd stod jag i hallen med väskan på axeln, redo att gå.  Inte ett enda steg utanför dörren klev jag, tårarna kom utan förvarning och där stod jag med röda ögon och kände mig misslyckad.

  De tankar som kommer i dessa stunder ska man inte ens bry sig om, det är så lätt att tycka illa om sig själv. Innan hade jag aldrig känt mig så misslyckad som jag kände mig när jag fick min ångest, därefter har jag mina tankar om mig själv varit många och dåliga.  
 Som min gamla kurator alltid sa, "Tankar är bara tankar, tankar är inte faka."  Detta är något som alla borde ta till sig av, jag vet att jag inte är misslyckad, jag är bra precis som jag är.  
 Livet går upp och ner, därför är det viktigt att omringa sig av fina människor som finns kvar i både upp och nergångar. Att omringa sig av nära och kära som stöttar, förstår och bryr sig, det är viktigare än man kan tro.

 Alla behöver någon att stötta sig mot ibland. Ta hand om er själva och varandra, ni är värdefulla!❤

Jag började få ont i magen redan igår så när jag kom på psyk idag så fick jag be om ursäkt eftersom jag kom lite sent, benen låste sig så jag fick tvinga mig själv att fortsätta gå trots att kroppen sa nej.  Det är jobbigt att gå emot sig själv men det gäller att sätta upp mål och bestämma sig för att man ska klara det.

Vi pratade verkligen om allt på psyk idag, vi diskuterade om mitt förflutna för att hon ska kunna få en bild av mig och hur jag är som person.    Både positiva och negativa saker kom på tal, saker som jag försöker att lägga bakom mig.  
Jag gick på apoteket och beställde hem medicin innan jag började gå uppöver igen.  När jag började gå så ringde jag mamma, ville bara berätta hur det gick men när jag började prata så kände jag att klumpen i halsen blev större och tårarna blev allt svårare att hålla tillbaka.  Jag gick upp till Marina iställe för att gå till skolan och direkt när hon frågade hur det hade gått så kom hon fram och höll om mig, tårarna bara sprutade.
Det var så skönt att bara få släppa på allt - Jag satte mig i köket med henne och pratade,
grinade lite till och kramades. Världens bästa svärmor. Världens bästa svärfamilj!

När Mattias kom hem så låg jag i soffan, han satte sig så att jag kunde lägga huvudet i hans knä, Marina berättade för honom att jag hade kommit hem och varit ledsen så han gosade ner sig och höll om mig samtidigt som han pussade på mig, min gos.  Världens bästa pojkvän!❤❤

Jag känner mig rastlös men jag känner samtidigt att jag måste ta det lugnt för jag är yrslig. Just nu känns magen lite bättre iallafall, hade ångest-ont-i-magen förut.. Hatar min ångest och jag hatar alla sätt som den stör min vardag.

Idag fick mamma hämta mig strax innan 11 och sen följde hon med mig på psyk, jag brukar alltid ha med henne när jag träffar någon ny som jag ska ha samtalsterapi med.  Efter mötet med psyk-tanten(som jag så fint kallar det) så kände jag verkligen att vi inte klickade,  jag ville ha någon annan att prata med men samtidigt så ville jag ge henne en till chans..  På måndag kommer jag därför att gå på ett till möte med henne, känns det fortfarande fel då så kommer jag att be om att få byta psyk-tant.    

- Jag tycker att det är jätteviktigt att man klickar med den man ska gå och prata med, hur ska man annars kunna öppna sig för människan i frågan? Att känna sig trygg och bekväm är superviktigt och känns det fel så har man rätt att säga till, vilken jag tycker är jättebra!

Idag när jag vaknade så kände jag att jag skulle ha låtit bli att kramas mad min kära svärfamilj så mycket som jag har gjort nu när dom har varit sjuk.  Ont i halsen, kallsvettig och hängig, blev därför ingen skola för mig idag.
  Fick besök av ångesten inatt också, hade ont i magen och när Mattias frågade hur jag mådde så kunde jag inte sluta gråta. Tårarna sprutade och rädslan växte..
 
Jag hatar rädslan som ångesten tar med sig, paniken som kryper fram och hjälplösheten som man känner.  Jag vet inte vad jag skulle gjort utan Mattias, hans varma kramar och lugnande ord hjälper mig genom dom svåraste stunderna.   
- Jag känner mig så trygg med honom vid min sida. Kärleken bara växer och växer, kan inte tänka mig ett liv utan honom vid min sida. K ä r l e k. ❤❤ 

Mattias och jag skulle åka med Hanna och Patric till Ljusdal idag, när dom kom hit så fick vi tacka men avböja för jag bröt ihop.   Hela helgen har jag haft ont i magen just för att jag inte ville åka ner till Ljusdal igen,

känner tvång att åka ner eftersom jag har möte på psyk imorgon och har skola på både måndag och torsdag. - Jag hatar att känna att jag "måste" göra något och därför började jag tårarna komma och sen kunde dom inte sluta.

 

Ni vet när man börjar gråta och helt plötsligt så börjar man gråta av alla orsaker som finns? Så gjorde jag idag så jag grinade på grund av allt.  Blev så glad att Mattias valde att stanna i Ramsjö med mig❤

 

Jag har haft ont i magen sen igår, jag saknar min älskade mormor så otroligt mycket, jag har aldrig varit ifrån henne såhär länge och att veta att jag inte kan se henne eller krama om henne gör så otroligt ont. 
Ju närmare årsdagen kommer ju ledsnare blir jag så igår började jag gråta jättemycket och hela dagen idag har jag känt mig jätte skör, känner verkligen att tårarna vill komma.. 

 
- Därför var inte jag på skolan idag och inte nog med allt detta så har dom blandat om bland mattegrupperna så nu är vi fler än vad vi var innan och jag känner mig inte alls hemma i gruppen, känner mig inte bekväm. Imorgon ska jag försöka gå på skolan för jag vill prata med Carina om hur vi ska lösa detta för jag vill inte känna ångest inför varje mattelektion.

Ångest.

Jag hade ingen aning om vad panikångest var innan jag själv fick det, det är så otroligt svårt att försöka sätta ord och förklara för de som aldrig upplevt problem med ångest, det är nog mycket därför som jag är så öppen med om ångest.  Jag vill att folk ska förstå, speciellt med tanke på hur många det är som faktiskt har panikångest. Viktigast av allt, jag vill att folk ska veta att dom inte är ensam, det finns fler där ute med samma problem.

---

Jag kände mig som en dålig människa och jag kände mig så hjälplös och hopplös. Allt jag gjorde var fel. - När man mår dåligt så får man inte tro på alla negativa tankar som snurrar i huvet, tankar är bara tankar och tankar är inte fakta. Du är ingen dålig människa bara för att du måste ställa in saker du har tänk göra/vill göra.. Ibland går det bara inte. Det tar stopp och det måste man acceptera, man måste låta det ta tid.  När man känner sig redo så måste man våga satsa och tro, man måste pressa sig själv att klara av saker för att inte hamna i en ond cirkel  samtidigt som men måste förstå att man inte kan stressa fram.
Det tar så mycket av energin när man mår dåligt så vem försöker man lura? Hur ska man orka lägga ner energi på andra när man knappt orkar med sig själv?

Jag kan nu säga att jag är starkare nu trots att jag känner mig så svag många gånger, jag känner mig själv så pass bra att jag vet när jag måste säga nej.  Jag har förlorat vänner och jag har valt bort vänner, inte för att jag ville utan för att jag måsta.. Dom fick mig att må sämre och sånna människor behövde inte jag i mitt liv.


Till alla er med någon i närheten som har ångestproblem: Ha tålamod, ge inte upp och försök att stötta personen i fråga så mycket som möjligt. Ibland vill man bara höra att allt kommer att ordna sig.

När mörkret faller så faller även mitt psyke. Jag älskar allt med hösten utom mörkret, desto mörkare det är ute desto mörkare känner jag mig.  Just nu har jag ont i magen och jag vet inte riktigt hur jag mår. Det känns som att jag vill gråta men jag känner mig tom, jag kan inte riktigt slappna av.

Igår blev det en väldigt jobbig kväll.. Eftersom jag måsta ställa klockan för att kliva upp och åka på mötet på psyk så blev jag jätte stressad, det blev värre också eftersom jag aldrig hade träffat henne jag skulle till. Tårarna började trycka sig fram och tillslut sprutade tårarna, jag kunde inte sluta gråta.  Att känna att jag "måste" göra något och känna tvång till saker är jättejobbigt. 

Jag pratade med älsklingen samtidigt och de va så skönt. Mattias stöttar mig så mycket och får mig alltid att må lite bättre när jag mår skit. Han är världens bästa antidepressiva! Min fina.❤